Vår historia

Skepabäcken som rinner genom Piggsmåla har utnyttjats för sin vattenkraft i flera hundra år. Vattenhjul drev åtminstone två kvarnar i den lilla ån mellan Dammgölen och sjön Skepen redan i slutet av 1600-talet. Den övre kvarnen hade dålig fallhöjd och lades ned så småningom, men kvarnen nedströms vid Piggsmåla kvarn hade bättre förutsättningar med en fallhöjd på 4,4 meter. Denna kvarn ägdes från början gemensamt av byns bönder, och driften sköttes växelvis av avlönade mjölnare eller av arrendatorer. Under 1800-talet bytte kvarnen arrendator ofta, och det var helt säkert inte lätt att försörja sig enbart på kvarnverksamheten. Flödet i den lilla ån var begränsat och det gick bara att mala så länge det fanns vatten. Sedan fick man stänga dammluckorna och vackert vänta på ny tillrinning, vilket kunde ta tid under perioder med låg nederbörd.

Kvarnanläggningen kompletterades som så många andra kvarnar runt sekelskiftet med ett litet sågverk, och fick därmed även ett nytt vattenhjul som mätte 5,4 meter i diameter. 1921 installerades även en motor, vilket gjorde beroendet av vatten avsevärt mindre.

1923 flyttade det nygifta unga paret Teodor och Elsa Johansson till Piggsmåla från Ingelstad. De tog över såg- och kvarnverksamheten och fick i sinom tid fyra söner. 1934 bytte de ut vattenhjulet mot en turbin och installerade en generator för att få elektricitet, vilket gjorde att de kunde koppla på byns första glödlampa. Enligt legenden besöktes paret av en kvinna från byn som vid åsynen av lampan utbrast ”Som i staun, som i staun!”. När Teodor skulle förklara att det var en turbin som låg bakom belysningen trodde hon att det var ett djur.

Under krigsåren blev det besvärligt med ransonering av bland annat olja, och man skaffade då en ångmaskin för att säkra kontinuerlig drift. På 1950-talet var det andra tider och man började köra med dieseldrift, som faktiskt användes ända in på 1990-talet då sågen anslöts till lokalnätet.

1959 tog yngste sonen Berne och hans hustru Siv över kvarnverksamheten, vilket gav familjeföretaget en välbehövlig nytändning. Sågningen, som hade legat i malpåse under några år, återupptogs nu samtidigt som kvarnen avvecklades. Själva kvarnbyggnaden revs 1965 för att ge plats åt ett större sågverk. Redan nu inriktades verksamheten på sågning av enbart klentimmer och senare även kubb, och de slutade helt att själva handla med timmer och sågat virke. I stället blev renodlad legosågning företagets nisch.

1969 ombildades företaget till aktiebolag, och i samband med det blev Bennsäters Sågverk det andra sågverket i Sverige som installerade en ny såglinje med en då toppmodern teknik: reducersågning. Det är samma typ av maskiner som används än idag. Tekniken innebär att två huggskivor fräser bort sidorna på stocken till flis i kombination med försågande klingor ger det slutligen en sågad yta. Kvar blir ett block med kvadratiskt snitt som sedan kan klyvas, torkas och sågas upp i önskade dimensioner.

Natten 27–28 september 1977 var olyckan framme. En brand utbröt i pannrummet och på 20 minuter var sågen – som då var en träbyggnad – övertänd. Familjen väcktes av höga skall från schäferhunden Varro, vilket gjorde att brandkåren kunde vara på plats tillräckligt snabbt för att förhindra spridning till det närliggande bostadshuset. Kanske räddade Varro familjens liv denna natt.

Sågen byggdes upp igen och 1979 var Bennsätters sågverk åter i drift. Samtidigt började Bernes och Sivs söner Jonas och Tomas att arbeta vid sågen, då 18 respektive 16 år gamla.